När du står utan stöd
I en stad som är död
Och inte ens vet hur du mår
När det finns framgång
Men inte nån kärlek att få
När du inte får frid
Fast du borde ha tid
Att vila och vårda ett sår
Är det Gud som är fjär
Och du som är där
För att lära dej gå
När en ulv börjar yla
I bitande kyla
Och vänder dej ryggen och går
Sen ropen på hjälp
Tystats ned till en plågsam nivå
Och när barnet som lämnas
I sticket vill hämnas
Både på vargar och får
Då är det för sent
Att säja "gement"
Och för tidigt att stå
På egna ben, på egna ben
Vinden sliter och slår
Och man måste bli stark där man står
På egna ben, på egna ben
Vad du än går för
Blir vänskapen svår för
Nu är det vargarnas vår
Du håller dej undan
Uppe på tundran
Där stormen är piskande svår
Sen du sett alla skymtar
Av mening bli krympande små
På håll hörs en hund
Och du vilar en stund
Drevet har tappat ditt spår
Här har du din bädd nu
För sent att bli rädd nu
En gång måste man stå
På egna ben, på egna ben
Vinden sliter och slår
Och du fick dina slag men du står
På egna ben, på egna ben
Vad du än står för
Blir vänskapen svår för
Nu är det vargarnas vår
På egna ben, på egna ben
Du får ta vad du får
Och du måste bli stark där du står
Ord & Musik: Ola Magnell.
Album: Gaia (1983).