Pressrelease
Neurotikas Motell är mitt LP–opus nummer nio. Inspelningarna gjordes i EMI–studion, huvudsakligen under februari. Men redan för ett år sedan umgicks Thomas Almqvist och jag med idén att göra en produktion med akustiska förtecken. Vid den tiden hade mitt låtskrivande legat i träda en längre period. Och ovissheten om jag över huvud taget skulle spela in nån mer platta var påfallande.
Inte desto mindre hade jag införskaffat det för en samtida musiker obligatoriska sequencerprogrammet. Med hjälp av billigaste midipianot och nya MT–32:an bestods gamla Dulcinea med en första glad amatörprogrammering. (Så glad att den fick komma med på LP:n.) Sen flyttade Thomas in med samplingsynten i akt och mening att göra proffsigare arr till de alster som tveksamt börjat anmäla sej i skrivarlyan. Med osviklig precision ordnade vi så att arbetsperioderna sammanföll med värmeböljorna. I soligaste juni satt vi fjättrade vid maskinerna i rökiga källaren. Vad som missades av vågskvalp och vederkvickelse i narcissernas tid, fick tas igen under den enda sommardag som därefter stod till buds.
I den vevan ringde Kjell Andersson på EMI. Ett projekt med svenska artisters versioner av vreeswijkmaterial låg i stöpsleven. Vinsten skulle gå till minnesfonden. Ville jag bidra? Eftersom vi ändå höll på med låtstrukturering, föll det sig naturligt att interfoliera ett par sånger av Cornelis. Och sen vi gjort oss bekanta med EDI–studion, föll det sig också naturligt att så småningom sända över demokassetterna till Kjell. Efter tretton år på ett och samma bolag föreföll tiden mogen att bryta upp. Och EMI var ju känt för att ha satsat på god svensk musik.
Det är förresten 13 år sen jag hade det nervkittlande nöjet att LP–debutera. I och med denna produktion är dessutom låt nummer 100 inspelad på platta. Sådant kunde mana till retrospektion. Men fast jag nu tillryggalagt livets sjätte sjuårscykel, är känslan av att just ha börjat mer bestickande. När dimmorna skingrats efter struliga striden för överlevnad, hörs gäckande ljud av den där höjdarlåten som ännu inte skapats. Ibland känns det som att skriva den första. "Och låter likadant", invänder infama vedersakare.
Men till skillnad från den som bara noterar spektakulär förnyelse, råkar jag veta att musiken delvis har förändrats. Redan på 87 års Blå Neon fanns en melodisk nyorientering åt jazzhållet. Och under min korta tid som dansande elefant hade jag inte kunnat åstadkomma sånger som Ensamma Hjärtan eller Tillbaka Till Tellus.
För mej är inte kriteriet på en bra låt att de "fastnar vid första lyssningen". Det är givetvis ingen nackdel i och för sej. Men min främsta ambition är varken att skriva trallvänliga örhängen eller "kluriga texter". Musiken knackar alltid på först. Av över 100 inspelade sånger kan jag bara minnas en som saknat melodi à priori.
"Det har varit tyst om dej länge", säjer folk och avser rimligen medial uppmärksamhet. Över den har jag inget inflytande. Men tyst är jag minst av allt. I skrivande stund jobbar jag på vägens karga villkor. Jag har just tagit in på Neurotikas Motell igen och är lagom kaxig till följd av en enveten stämbandsinfektion.
Vänner och ensamma hjärtan ser jag överallt. Men också hjärtlöshet mot den som råkar hamna utanför glassigaste strålkastarskenet. I puben tillhölls den ensamme underhållaren att lägga ner av lokala fylltrattar. Övriga nöjeskonsumenter lämnade lokalen tillsammans med framgångens lydige lakej för att betitta skönhetstävlingen vägg i vägg. Nere på Benkes Bar skrålar klippens unga lejon "Du Gamla Du Fria" medan yuppiepopen fejdar ut. Och ute vid trafikljuset krockar min vän opportunisten medan han talar i biltelefonen.
Fortfarande drar en isig högervind genom hjärtat. Midnatt råder. Men från och med nu kan det bara bli ljusare. Eller? Hursomhelst kan jag uppenbarligen inte lämna dej, min sångmö. Därav denna LP.
Neurotikas Motell i april 1989