staffans lykta

 

staffan var en man om inte kunde gå på tok
fast han aldrig ägt en klocka eller läst en bok
utan attityder, utan krets och kotteri
njöt han av sin kafferast där Guds natur var fri
när han tömt sin termos, låg livet på ett bräde
i en kärv idyll av sly och slån
men han skrev inga brev därifrån

 

vid den gamla brunnen glänste morgondagg
och du tände fimpen som du gömt
där du gick till fältet klädd i grova plagg
ung och trött, till hälften kött
till hälften kvar i nånting som du drömt

 

staffan högg sin ved i dunkelt ljus av fotogen
i den kalla vedbon mellan stallet och allén
i decembers mörker, en förtrollad stilla natt
kom han med sin lykta, eskorterad av en katt
i den första snön syntes spår av häst och släde
på den lilla träbron över ån
men du skrev inga brev därifrån

 

över ängen steg ett band av dimma där
och du såg din dag bli till på nytt
föds den omigen i denna timma här
när du går tillbaks i spår
som binder dig vid tiden som har flytt

 

staffan var en man som inte kunde gå på tok
under oket men med lyktan över livets bok
solen var hans klocka, han såg inga skäl till jäkt
och för Staffan hade tillsynsmannen viss respekt
så en jul sjöng vinden den släckta lyktans kväde
sen han fallit mjukt på stallets strån
och han skrev inga brev därifrån

 

 

 

 

ord & musik: ola magnell.

album: förlovat land  (1993).

 

staffans lykta