Cornelis – min siste hjälte
Cornelis Vreeswijk flög med båda vingarna: orden och musiken. Anser hans kollega Ola Magnell. Som glasklart minns den tunga afton då han äntrade estraden efter att ha nåtts av budet om Cornelis bortgång...
Det var en kulen kväll i november. Terassen invid Södra Teatern i Stockholm var stängd för säsongen. På hala höstlöv halkade jag med gitarr och sladdväska över Mosebacke Torg. Ännu en solospelning på musikpuben väntade. I trappan stötte jag ihop med Git, delägare och en av entusiasterna på gamla vispråmen Storken. Hon var på väg till Södersjukhuset, där sång- och dansmannens livslåga nu höll på att slockna. Och det enda jag kunde göra var att be om min valhänta hälsning.
Jag kände inte Cornelis men hade mött honom vid några tillfällen. Första gången under turnén -65 med Ann-Louise och Fred Åkerström. En konsert skulle äga rum i min hemstads traditionstyngda läroverksaula. Före framträdandet hade artisterna samlats i musiksalen. Även jag var där. Mina gymnasiala klåfingrar kunde inte motstå den där nylonsträngade gitarren. Och förståeligt nog kom innehavaren, gängets kompgitarrist, larmande.
"Okej, låna min!" sa den sammetsögde Balzacfiguren, som jag redan innan betraktat som räddaren i nöden. "The brother you never had", för att stjäla Dylans karaktäristik av Lenny Bruce. Och under konserten blev hans skenbart nonchalanta kompiskick mot publiken en mental vitamininjektion. Tråkmånsar skrek av skratt och fina i kanten gick ut och sköt sej. Medkänsligt beskrev låtarna avsigkomna kamrater. Fredrik Åkare på väg mot ingenstans. Annkatrin som "gav mej skavsår på knäna..."
Han visade sej vara en litterärt bevandrad upprorsman. Detta upplyfte mitt hjärta men inte svensklärarinnans. Hon höll fram hans politiska visor som exempel på låg lyrik. Men mitt av konservatism fördunklade barnasinne hade börjat lösgöra sej från den borgerliga navelsträngen. Och Cornelis var en av bränslemännen.
På den tiden hade jag en polare som faktiskt hette Per. Han hade sammanställt all känd Cornelislyrik i en svart glosbok(!). Jag lånade den och hade snart lärt mej rubbet utantill. Upp till kamp både mot finkulturen och den olyckliga kärlek som, till all lycka, var namne med damen i en av Vreeswijks antilåtar om hatkärlek. Halleluja! Medan artisten ännu var en halvkänd trubadur, parasiterade jag alltså på hans alster, som fyllde den dubbla funktionen av självterapi och underhållning på lördagspartyt.
Men här stod nu förebilden själv. I hans närvaro framförde jag en finnig imitation av "Lazarus dansar i Rotterdam", en visa om transvestiten som utger sej för att vara gatflicka. (Historien upprepar sej.) Och epigonens version utfall minsann till upphovsmannens belåtenhet. En blygsam uppmuntran, kan tyckas. Men för mej har den betytt mer än alla senare sågningar sammantagna.
Genrositeten var för övrigt den av Cornelis personliga egenskaper som föll mej starkast i ögonen. Sista gången vi möttes, satt han i kretsen av kolleger vid ett YTF-evenemang i Moderna Museets trädgård. Efter ljudtestet uttryckte han munterhet över den lätt föråldrade trummaskin jag brukade ploja med. Som åhörare till ett av mina gig hade han haft sina dubier gällande trummornas välsignelse. Men nåt bakåtsträvande teknikförakt hyste han inte.
Vid denna tidpunkt höll han dessutom på med inspelningen av syntbaserade LP:n "I elfte timmen". Den bestods senare med allt annat än generösa omdömen. Måhända ryckte sångaren själv på axlarna åt antagonistiska papperstigrar. Själv hade jag gärna sluppit se honom utsättas för det rituella fadermordet. I en tid när vi hade svårt att uppmärksamma varann, annat än i självbespeglande syfte, gav Cornelis inspriation och uppmuntran. Mitt i egotrippen ägde han styrkan att gå utanför sej själv, såväl i sånger som i socialt umgänge.
Där, i museets trädgård, var han de självklare, om än lite trötte, centralgestalten. "Mannen som älskade träd" hade vuxit upp med kriget som granne. I sitt andra hemland hade ha både sett sitt namn i krigsrubriker och "nya stjärnor var natt över nöjesfältet". Nu bar han "döden i bröstet som en skön juvel, som en diamant i en padda". Cornelis hade en dimension som ger honom ett värde långt utanför nöjets estrader.
Fast "vinden var ett trolöst exemplar", blev han föremål för avund. En gång hade jag blivit åsyna vittne till hur han, under sortin från en konsert, fick ducka för en kollegas västersmocka. "Du har snackat skit om Folkrepubliken Kina" löd anledningen. Båda var begåvade bortom kategorier och gav sin publik enorma upplevelser. Men rivaliteten hade frusit fast och de försonades aldrig i denna vackra värld.
Nu beklagade han att just inget nytt hände inom viskonsten. Jag tog tillfället i akt att berätta om "Morbror Frans", en av de dråpligare bagatellerna i hans produktion. I slutet av 70-talet hade vi repat in den i rockversion inför en konsertturné. Han kontrade, med historien om sångens förebild i barndomens Holland. Nu minns jag den inte i detalj men upphör aldrig att garva åt att "ingen tål likör så bra, anser jag".
Cornelis var inte de fina kretsarnas man. Solidariteten med de akterseglade var kompromisslös hela vägen. Men språkligt var han receptiv både för fan och bibeln. För en ytlig betrakare tycktes det katolska ursprunget slutligen ha hunnit ikapp honom. I alla händelser var han ingen kategorisk gudsförnekare. Nånstans längs vägen föreföll han ha bytt den stiriska jesuknäpparen mot en agnostisk gitarr. Men förvisso tänkte han djupare än så.
Möjligen är det inte främst för narrgnistorna Vreeswijk kommer att bli hågkommen. Från början ville han bli seriös författare. Hans publika debut skedde ju i DN:s litteraturbilaga och BLM. Och den som läst hans renodlade poesi eller lyssnat till hans recitationer tvivlar inte på den litterära kompetensen.
Dubbel-LP:n "Poem, ballader och lite blues", en av höjdpunkterna i hans ymniga skivproduktion, innehåller bl a åtta orimmade modernistiska dikter. Exempelvis "Jag" som jag önskade i en radiointervju engång. Men den ansågs inte rumsren, så det fick bli "Fåglar".
Idag talar man ofta om "texter" och menar sånger. Cornelis var något av ett verbalt geni, behärskad sex språk. Men han flög med båda vingarna: orden och musiken. Ingen utpräglad melodiker men född musikalisk. "Too old for rock'n roll, too young to die". Ändå svängde han, på sitt sätt. Och rörde sej hemvant mellan olika musikstilar som jazz och samba. Lägg därtill blueskänslan, ömsintheten och fraseringsförmågan. "Ljudet Vreeswijk" som Povel Ramel sammanfattade fenomenet.
Sina uttrycksmedel behöll han för övrigt kontrollen över så länge benen bar. För bara drygt ett år sen gjorde vi, med nån veckas intervall, samma åttadagars krogsväng i landsorten. Och den här vackra sommarkvällen i Moderna Museets trädgård sjöng han ännu en gång folkviseskira "Grimasch om morgonen" utan ofrivillig darr på stämbanden. Som en resa tillbaka genom ungdomens juniromanser...
Men nu var det november. Jag hade uppträtt den första av två kvällar på Mosebacke. Mörkret hade redan fallit när jag nåddes av budet om sång- och dansmannens bortgång. Tårarna gick inte att hejda. I sorgens stund undrade Bosse på Backen om vi skulle ställa in. Jag hade känslan av att det inte vore helt i Cornelis anda. Men det var med tunga steg jag äntrade estraden.
Vanligtvis sjunger jag bara egna sånger. Nu drog jag en djup suck och öppnade med "Grimasch om morgonen", för Cornelis och alla vackra minnens skull. På scengolvet fick mitt medhavda stearinljus brinna kvällen ut. I pausen frågade någon varför jag inte nämnt något om mannen ifråga. I den kvardröjande kabaretpublikens kackel hade man inte ens noterat min sorgsna hyllning.
"Ursäkta om jag stör i samtalet" skulle ha varit herr Trubadurens älskvärda sarkasm i motsvarande predikament. Men holländaren hade kastat sin klädnad och flugit sin kos. Liksom Lasse liten var han fri till sist. Kvar fanns allt han lämnat efter sej i möda eller rus. Han tog ingenting med sej dit han gick. "Och då skall där intet krävas åter, men väl mottagas!"
Själv la jag i en högre växel. The show must go on! - Varför? Ingen som vet...
Ola Magnell, 1988.