Mölnlycke Kulturhuset 21 oktober 2005

En behaglig vardagsrumskänsla

-       av Claes Pihl

Samma dag som Bob Dylan kommer till stan tar jag och min kompis Bosse bussen till Mölnlycke. Vi hoppor av på måfå och hamnar just vid Kulturhuset där kvällens konsert med Ola Magnell skall gå av stapeln. Eftersom vi är i god tid och lokalen inte kan stoltsera med något öppet kaffe, än mindre någon bar, tar vi en kort promenad över torget till samhällets lilla vattenhål.

Senast jag såg Ola var en iskall februarikväll i Härryda kyrka där han framträdde tillsammans med kören Saltstänk. Den rätt stora kyrkan var totalt packad och folk stod utmed väggarna. Man hade skrivit körarrangemang till ett femtontal av Olas låtar och kompet bestod, utöver Olas gitarr, av kontrabas, piano och slagverk. ”Kom till min sjö” framförde kören själv utan Ola. Jag kan ibland finna det lite krystat när artister plötsligt skall uppträda i kristna sammanhang. Men i Olas fall kändes det helt rätt. Det finns ju tydliga referenser till kristen tro i mycket han skrivit och det kändes faktiskt som något av en hemkomst för Ola.

Men nu är det oktober och vi sitter på den lokala puben och bestämmer oss för att hoppa över förbandet och istället ta en öl till. När vi, en halvtimme efter utsatt tid, återvänder till Konserthuset har Ola redan börjat spela och vi smyger oss in under presentationen av ”Vallmoland”.

Lokalen är betydligt större än publiken, men så är Ola också ute på en intensiv turné i Västsverige och spelar nästan varenda kväll i något litet samhälle i krokarna. Dessutom sammanfaller antagligen Ola och Bobs publik i stor utsträckning.

Ola är avslappnad och verkar trivas. En behaglig vardagsrumskänsla infinner sig. Jag tycker mig märka att Påtalåtsmaffian har blivit mindre påträngande de senaste åren. Kanske orkar de inte längre både förfesta till ”Tjimochblängpartaj” och ta sig till konserterna. Jag kan inte låta bli att tänka på en kväll på Gillestugan för ett antal år sedan. Ola undrade försynt om han fick pröva en ny låt varvid någon med myndig stämma krävde Nya Perspektiv. Det var visserligen stor omedveten humor, fast jag grämde mig ändå över låten vi gick miste om.

Men i kväll är publiken välvilligt inställd och belönas rikligt med nya alster. ”Du är inte kvinnan” presenteras som en antites till ”Bruten vinge”. Jag kommer att tänka på Dylans ”Most of the Time” där Bob hela tiden förklarar hur stark han är och hur bra han klarar sig, för att sedan vända på allt med ett återkommande most of the time. I "Du är inte kvinnan" beskrivs detaljerat vad berättarjaget och kvinnan inte har gemensamt och på vilka sätt hon saknar betydelse för honom. Och på något sätt blir resultatet en ovanligt stark kärleksförklaring. ”Lisa Lucidor” heter en annan ny låt som jag tror jag hörde första gången på kyrkokonserten i våras.

”Nya Perspektiv” har genomgått en rejäl omarbetning. Det handlar inte bara om de vanliga småändringarna utan det är i stort sett en ny text. Den framförs även med lite mjukare fjädring än vanligt. Gamla favoriter som ”Pappa” och ”Vargarnas vår” får vi fina versioner av. I den senare gör rösten en liten sparsmakad soulpryl som påminner mig om att Ola inte bara är en enastående låtskrivare utan även en sällsynt bra sångare.

Efter avslutande populistisk allsång tar vi bussen hem och hamnar till slut på restaurang Södra Liden på Kungshöjd. Snett över gatan bodde Ola ett tag på sjutiotalet och det lär vara här han upplevde sin berömda höstkänning.

Morgonen efter läser jag att Dylan gjort en höjdarkonsert. Det stämmer säkert, men jag tror tusan han hade sin överman i Mölnlycke.

Claes

© Claes Pihl 2005

←