Outsidern Magnell gör comeback

Nya CD:n ”Vallmoland” hyllar den lilla människan

På sin nya skiva ”Vallmoland” sjunger Ola Magnell i en av låtarna: ”utan röst och utan rang, i deras etablissemang..”. Om det är självbiografiskt eller inte, vill jag låta vara osagt, men klart är att Ola Magnell inte verkar passa in i nöjesetablissemangets koncept.

Han har inte gett ut någon ny platta på tio år och då han för ett par år sedan vände sig till sitt eget skivbolag, fick han nobben. Med hjälp av en rad kända artister fick han uppbackning och har kunnat ge ut sin nya platta på ett litet skivbolag (Satellite Records). Small is beautiful och Ola Magnell har alltid varit en outsider, en artist som vägrat att kompromissa med sin övertygelse och integritet som konstnär och låtskrivare.

Redan då han slog igenom 1975 med skivan ”Nya perspektiv”, blev han sedd över axeln av proggrörelsen och vänsterns påhejare tyckte inte att hans låtar var tillräckligt politiska och samhällskritiska, eftersom de mer tangerade åt de grubblande och existentiella spörsmålen. Låten ”Min nya magister” från debutalbumet kan ses lite som Magnells svar på de politiskt rättrognas bannbullor: ”du talar om förtrycket, fast du själv är så auktoritär, när du mästrar mig med ett nyligen väckt intellekt”.

Men Ola Magnell fortsatte att gå sin egen väg. ”Det är bara att gå på som förut och inte vända eller se sig om”, som han ironiskt sjöng i låten ”Kliff”.

Jag skulle vilja framhålla Ola Magnell som en av vår i särklass främsta textmakare. Och visst har han rönt uppskattning i vissa salonger. 1997 fick han Nils Ferlin-stipendiet och 1999 det ärofyllda Cornelius Vreeswijk-stipendiet, passande nog för en artist som aldrig glömt bort de som ”går i trasiga skor”.

Och Magnell fortsätter att skriva om det som angår oss alla, om de existentiella frågorna, om den lilla människans utsatthet i ett känslokallt samhälle ”där det finns framgång, men knappast nån kärlek att få..” (ifrån låten ”Vargarnas vår” ).

Ola Magnell har hunnit bli 57 år och har lämnat storstadens larm och flyttat för ett stillsammare liv på det vackra Österlen i Skåne. Det var här som han fick inspiration till sin nya platta ”Vallmoland”. På genombrottsplattan ”Nya perspektiv” sjöng Ola Magnell ”om det finns nån enda Gud som är värt sitt namn, så för han mig i hamn, om jag går på grund”. Och nu verkar Magnell ha kommit i hamn. I en intervju i Vestmanlands läns tidningar berättar han att han är troende.

-- Jag tror på Gud, men det vill folk inte höra.., säger han ironiskt.

Men texterna på nya plattan ”Vallmoland” talar för sig själv. Det är ett knippe både briljanta och känslomässigt starka låtar om exempelvis att söka en mening i tillvaron, som i låten ”Sisyfos”: ”och det säjs att vi är lika mycket värda, men gu´vet varför vi finns och vart vi färdas, och varför vackra själar måste härdas, om igen..”

Låten ”Blues för Amadeus” är en vemodig hyllning till alla både kända och okända genier, som exempelvis Mozart: ”Amadeus gjorde klassiker, han dog i svart misär, men en liten flik av himlen har han lämnat här”.

Mycket vacker är låten ”Nu faller mörkret”, som är Ola Magnells hyllning till sin bortgångne mor: ”..och fast din jordiska röst har förklingat, ringer ditt pärlande skratt kring ditt hus”.

Skivbolag och recensenter må fortsätta att stänga ute en av våra största låtskrivare ifrån nöjets estrader (de stora kvällstidningarna har inte ens bemödat sig att recensera ”Vallmoland”) men jag tuggar hellre andlig spis med Ola Magnell, än fikar mazarin med Per Gessle.

Sverker Svensson

sverker@kristdemokraten.com

Denna sida uppdaterad 10 september 2003