|
Cornelis – min siste hjälte Cornelis Vreeswijk flög med
båda vingarna: orden och musiken. Anser hans kollega Ola Magnell. Som
glasklart minns den tunga afton då han äntrade estraden efter att
ha nåtts av budet om Cornelis bortgång... Jag kände inte Cornelis men hade mött
honom vid några tillfällen. Första gången under
turnén -65 med Ann-Louise och Fred Åkerström. En konsert
skulle äga rum i min hemstads traditionstyngda läroverksaula.
Före framträdandet hade artisterna samlats i musiksalen. Även
jag var där. Mina gymnasiala klåfingrar kunde inte motstå
den där nylonsträngade gitarren. Och förståeligt nog kom
innehavaren, gängets kompgitarrist, larmande. "Okej, låna min!" sa den
sammetsögde Balzacfiguren, som jag redan innan betraktat som
räddaren i nöden. "The brother you never had", för
att stjäla Dylans karaktäristik av Lenny Bruce. Och under konserten
blev hans skenbart nonchalanta kompiskick mot publiken en mental
vitamininjektion. Tråkmånsar skrek av skratt och fina i kanten
gick ut och sköt sej. Medkänsligt beskrev låtarna avsigkomna
kamrater. Fredrik Åkare på väg mot ingenstans. Annkatrin som
"gav mej skavsår på knäna..." Han visade sej vara en litterärt bevandrad
upprorsman. Detta upplyfte mitt hjärta men inte svensklärarinnans.
Hon höll fram hans politiska visor som exempel på låg lyrik.
Men mitt av konservatism fördunklade barnasinne hade börjat
lösgöra sej från den borgerliga navelsträngen. Och
Cornelis var en av bränslemännen. På den tiden hade jag en polare som faktiskt
hette Per. Han hade sammanställt all känd Cornelislyrik i en svart
glosbok(!). Jag lånade den och hade snart lärt mej rubbet
utantill. Upp till kamp både mot finkulturen och den olyckliga
kärlek som, till all lycka, var namne med damen i en av Vreeswijks antilåtar
om hatkärlek. Halleluja! Medan artisten ännu var en halvkänd
trubadur, parasiterade jag alltså på hans alster, som fyllde den
dubbla funktionen av självterapi och underhållning på
lördagspartyt. Men här stod nu förebilden själv. I
hans närvaro framförde jag en finnig imitation av "Lazarus
dansar i Rotterdam", en visa om transvestiten som utger sej för att
vara gatflicka. (Historien upprepar sej.) Och epigonens version utfall
minsann till upphovsmannens belåtenhet. En blygsam uppmuntran, kan
tyckas. Men för mej har den betytt mer än alla senare
sågningar sammantagna. Genrositeten var för övrigt den av
Cornelis personliga egenskaper som föll mej starkast i ögonen.
Sista gången vi möttes, satt han i kretsen av kolleger vid ett
YTF-evenemang i Moderna Museets trädgård. Efter ljudtestet
uttryckte han munterhet över den lätt föråldrade
trummaskin jag brukade ploja med. Som åhörare till ett av mina gig
hade han haft sina dubier gällande trummornas välsignelse. Men
nåt bakåtsträvande teknikförakt hyste han inte. Vid denna tidpunkt höll han dessutom på
med inspelningen av syntbaserade LP:n "I elfte timmen". Den bestods
senare med allt annat än generösa omdömen. Måhända
ryckte sångaren själv på axlarna åt antagonistiska
papperstigrar. Själv hade jag gärna sluppit se honom utsättas
för det rituella fadermordet. I en tid när vi hade svårt att
uppmärksamma varann, annat än i självbespeglande syfte, gav
Cornelis inspriation och uppmuntran. Mitt i egotrippen ägde han styrkan
att gå utanför sej själv, såväl i sånger som
i socialt umgänge. Där, i museets trädgård, var han
de självklare, om än lite trötte, centralgestalten.
"Mannen som älskade träd" hade vuxit upp med kriget som
granne. I sitt andra hemland hade ha både sett sitt namn i
krigsrubriker och "nya stjärnor var natt över
nöjesfältet". Nu bar han "döden i bröstet som
en skön juvel, som en diamant i en padda". Cornelis hade en
dimension som ger honom ett värde långt utanför nöjets
estrader. Fast "vinden var ett trolöst
exemplar", blev han föremål för avund. En gång hade
jag blivit åsyna vittne till hur han, under sortin från en
konsert, fick ducka för en kollegas västersmocka. "Du har
snackat skit om Folkrepubliken Kina" löd anledningen. Båda
var begåvade bortom kategorier och gav sin publik enorma upplevelser.
Men rivaliteten hade frusit fast och de försonades aldrig i denna vackra
värld. Nu beklagade han att just inget nytt hände
inom viskonsten. Jag tog tillfället i akt att berätta om
"Morbror Frans", en av de dråpligare bagatellerna i hans
produktion. I slutet av 70-talet hade vi repat in den i rockversion
inför en konsertturné. Han kontrade, med historien om
sångens förebild i barndomens Holland. Nu minns jag den inte i
detalj men upphör aldrig att garva åt att "ingen tål
likör så bra, anser jag". Cornelis var inte de fina kretsarnas man.
Solidariteten med de akterseglade var kompromisslös hela vägen. Men
språkligt var han receptiv både för fan och bibeln. För
en ytlig betrakare tycktes det katolska ursprunget slutligen ha hunnit ikapp
honom. I alla händelser var han ingen kategorisk gudsförnekare.
Nånstans längs vägen föreföll han ha bytt den
stiriska jesuknäpparen mot en agnostisk gitarr. Men förvisso
tänkte han djupare än så. Möjligen är det inte främst
för narrgnistorna Vreeswijk kommer att bli hågkommen. Från
början ville han bli seriös författare. Hans publika debut
skedde ju i DN:s litteraturbilaga och BLM. Och den som läst hans
renodlade poesi eller lyssnat till hans recitationer tvivlar inte på
den litterära kompetensen. Dubbel-LP:n "Poem, ballader och lite blues",
en av höjdpunkterna i hans ymniga skivproduktion, innehåller bl a
åtta orimmade modernistiska dikter. Exempelvis "Jag" som jag
önskade i en radiointervju engång. Men den ansågs inte
rumsren, så det fick bli "Fåglar". Idag talar man ofta om "texter" och
menar sånger. Cornelis var något av ett verbalt geni,
behärskad sex språk. Men han flög med båda vingarna:
orden och musiken. Ingen utpräglad melodiker men född musikalisk.
"Too old for rock'n roll, too young to die". Ändå
svängde han, på sitt sätt. Och rörde sej hemvant mellan
olika musikstilar som jazz och samba. Lägg därtill
blueskänslan, ömsintheten och fraseringsförmågan.
"Ljudet Vreeswijk" som Povel Ramel sammanfattade fenomenet. Sina uttrycksmedel behöll han för
övrigt kontrollen över så länge benen bar. För bara
drygt ett år sen gjorde vi, med nån veckas intervall, samma
åttadagars krogsväng i landsorten. Och den här vackra
sommarkvällen i Moderna Museets trädgård sjöng han
ännu en gång folkviseskira "Grimasch om morgonen" utan
ofrivillig darr på stämbanden. Som en resa tillbaka genom
ungdomens juniromanser... Men nu var det november. Jag hade uppträtt
den första av två kvällar på Mosebacke. Mörkret
hade redan fallit när jag nåddes av budet om sång- och
dansmannens bortgång. Tårarna gick inte att hejda. I sorgens
stund undrade Bosse på Backen om vi skulle ställa in. Jag hade
känslan av att det inte vore helt i Cornelis anda. Men det var med tunga
steg jag äntrade estraden. Vanligtvis sjunger jag bara egna sånger. Nu
drog jag en djup suck och öppnade med "Grimasch om morgonen",
för Cornelis och alla vackra minnens skull. På scengolvet fick
mitt medhavda stearinljus brinna kvällen ut. I pausen frågade
någon varför jag inte nämnt något om mannen ifråga.
I den kvardröjande kabaretpublikens kackel hade man inte ens noterat min
sorgsna hyllning. "Ursäkta om jag stör i
samtalet" skulle ha varit herr Trubadurens älskvärda sarkasm i
motsvarande predikament. Men holländaren hade kastat sin klädnad
och flugit sin kos. Liksom Lasse liten var han fri till sist. Kvar fanns allt
han lämnat efter sej i möda eller rus. Han tog ingenting med sej
dit han gick. "Och då skall där intet krävas åter,
men väl mottagas!" Själv la jag i en högre växel. The show must go on! - Varför? Ingen som
vet...
|