|
Neurotikas Motell Pressrelease
Inte desto mindre hade jag införskaffat det
för en samtida musiker obligatoriska sequencerprogrammet. Med hjälp
av billigaste midipianot och nya MT–32:an bestods gamla Dulcinea med en
första glad amatörprogrammering. (Så glad att den fick komma
med på LP:n.) Sen flyttade Thomas in med samplingsynten i akt och
mening att göra proffsigare arr till de alster som tveksamt börjat
anmäla sej i skrivarlyan. Med osviklig precision ordnade vi så att
arbetsperioderna sammanföll med värmeböljorna. I soligaste
juni satt vi fjättrade vid maskinerna i rökiga källaren. Vad
som missades av vågskvalp och vederkvickelse i narcissernas tid, fick
tas igen under den enda sommardag som därefter stod till buds. I den vevan ringde Kjell Andersson på EMI.
Ett projekt med svenska artisters versioner av vreeswijkmaterial låg i
stöpsleven. Vinsten skulle gå till minnesfonden. Ville jag bidra?
Eftersom vi ändå höll på med låtstrukturering,
föll det sig naturligt att interfoliera ett par sånger av
Cornelis. Och sen vi gjort oss bekanta med EDI–studion, föll det
sig också naturligt att så småningom sända över
demokassetterna till Kjell. Efter tretton år på ett och samma
bolag föreföll tiden mogen att bryta upp. Och EMI var ju känt
för att ha satsat på god svensk musik. Det är förresten 13 år sen jag
hade det nervkittlande nöjet att LP–debutera. I och med denna
produktion är dessutom låt nummer 100 inspelad på platta.
Sådant kunde mana till retrospektion. Men fast jag nu tillryggalagt
livets sjätte sjuårscykel, är känslan av att just ha
börjat mer bestickande. När dimmorna skingrats efter struliga
striden för överlevnad, hörs gäckande ljud av den
där höjdarlåten som ännu inte skapats. Ibland känns
det som att skriva den första. "Och låter likadant", invänder
infama vedersakare. Men till skillnad från den som bara noterar
spektakulär förnyelse, råkar jag veta att musiken delvis har
förändrats. Redan på 87 års Blå Neon fanns en
melodisk nyorientering åt jazzhållet. Och under min korta tid som
dansande elefant hade jag inte kunnat åstadkomma sånger som Ensamma
Hjärtan eller Tillbaka Till Tellus. För mej är inte kriteriet på en
bra låt att de "fastnar vid första lyssningen". Det
är givetvis ingen nackdel i och för sej. Men min främsta
ambition är varken att skriva trallvänliga örhängen eller
"kluriga texter". Musiken knackar alltid på först. Av
över 100 inspelade sånger kan jag bara minnas en som saknat melodi
à priori. "Det har varit tyst om dej länge",
säjer folk och avser rimligen medial uppmärksamhet. Över den
har jag inget inflytande. Men tyst är jag minst av allt. I skrivande
stund jobbar jag på vägens karga villkor. Jag har just tagit in
på Neurotikas Motell igen och är lagom kaxig till följd av en
enveten stämbandsinfektion. Vänner och ensamma hjärtan ser jag
överallt. Men också hjärtlöshet mot den som råkar
hamna utanför glassigaste strålkastarskenet. I puben
tillhölls den ensamme underhållaren att lägga ner av lokala
fylltrattar. Övriga nöjeskonsumenter lämnade lokalen
tillsammans med framgångens lydige lakej för att betitta
skönhetstävlingen vägg i vägg. Nere på Benkes Bar
skrålar klippens unga lejon "Du Gamla Du Fria" medan
yuppiepopen fejdar ut. Och ute vid trafikljuset krockar min vän opportunisten
medan han talar i biltelefonen. Fortfarande drar en isig högervind genom
hjärtat. Midnatt råder. Men från och med nu kan det bara bli
ljusare. Eller? Hursomhelst kan jag uppenbarligen inte lämna dej, min
sångmö. Därav denna LP. Neurotikas Motell i april 1989 |